HANNOS PERIPLUS

Text
HANNO, KARTAGERNAS KUNG, HANS HAVSFÄRD
RUNT DE LIBYSKA KUSTERNA BORTOM HERAKLES STODER, VILKEN HAN OCKSÅ UPPSATTE I KRONOS TEMPEL,
SÄGANDE FÖLJANDE

Kartagerna fann för gott att Hanno borde färdas bortom Herakles stoder för att grunda libyfenikiska städer. Han avseglade med sextio skepp om femtio åror, med många kvinnor och män, trettiotusen till antal, jämte förnödenheter och andra förråd.

När vi lagt ut och färdats två dagar bortom stoderna, grundade vi vår första stad till namn av Thymiaterion. Nedanför den låg en vidsträckt slätt.

Seglande västerut samlades vi så vid Soloeis, en Libysk udde täckt av träd.

Vartefter vi rest ett tempel till Poseidon gick vi på nytt i skeppen, seglande en halv dag mot öster tills vi kom till en träsksjö, belägen intill havet och tät av växt och höga vass. Här betade många elefanter och andra vilda djur.

Då vi lämnat träsksjön en dagsfärd bakom oss, satte vi av bosättare till städer vid havet, vilka vi kallade Karikon Teichos, Gytte, Akra, Melitta och Arambys.

Seglande därifrån kom vi till Lixos stora flod, flytande fram från Libyen. På dess stränder lät ett nomadfolk, lixitai, sina flockar beta. Hos dem stannade vi en tid på vänskaplig fot.

Ovan lixitai bor ogästvänliga etiopier i ett land fullt av vilda djur och genombrutet av höga berg, ur vilka floden Lixos skall rinna fram. I bergen sades leva människor med förunderliga skepnader—ett grottfolk snabbare till fots än hästar, sade lixitai.

När vi skaffat oss tolkar hos dem, seglade vi tolv dagar söderut intill öknens kust, så gick vi en dags färd mot solen. Här fann vi i det inre av en vik en liten ö, fem stadier i omkrets, vilken vi bosatte och gav namnet Kerne. Vid bedömande av vår havsfärd fann vi att Kerne bör ligga mittemot Kartago, då färden från Kartago till stoderna var jämförbar med den från stoderna till Kerne.

Vidare, seglande uppför en stor flod kallad Khretes, kom vi till en sjö i vilken fanns tre öar, större än Kerne. Efter en dags seglats bortom dem nådde vi sjöns innersta ände. Här reste sig höga berg bebodda av vilda människor iförda djurhudar, vilka kastade stenar och hindrade oss att landstiga.

Seglande bort från denna plats kom vi till en annan flod, vid och väldig och full av krokodiler och flodhästar. Där vände vi om och återvände till Kerne.

Därifrån färdades vi under tolv dagar söderut intill kusten. Den beboddes av etiopier vilka flydde från oss och inte ville invänta våra närmanden. Deras tal var obegripligt också för de lixitai som vi hade med oss.

På den sista dagen ankrade vi intill höga skogsklädda berg. Trädens ved var välluktande och hade många färger.

Kringseglande bergen i två dagar kom vi till en enorm havsvidd på vars sida mot fastlandet en slätt bar in i landet. Över hela slätten såg vi om natten eldar flamma upp med jämna mellanrum. Eldarna var ibland små, ibland stora.

När vi låtit fylla på färskvatten seglade vi fem dagar intill kusten tills vi kom till en stor bukt, vilken våra tolkar kallade Hesperu Keras. I bukten låg en stor ö, och inom ön en saltsjö, och inom denna en annan ö. Då vi landsteg om dagen såg vi inget annat än skogens träd, men om natten såg vi många flammande eldar och hörde ljudet av flöjter, slag på cymbaler och trummor och förfärliga vrål. Då grep oss stor rädsla, och våra siare rådde oss att lämna ön.

Hastigt seglande vidare for vi intill ett brinnande land fyllt av doftande rökar, från vilket floder av eld störtade i havet. Denna kust lät sig inte närmas för hettan.

Skräckslagna skyndade vi också från denna plats och under fyra dagars färd såg vi om nätterna ett land i lågor, i vars mitt fanns en jättelik eld, större än alla andra, vilken syntes höja sig till stjärnorna. Om dagen visade det sig vara ett väldigt berg, kallat Theon Ochema.

Färdandes intill de flammande floderna kom vi på den tredje dagen till en bukt kallad Notu Keras.

I denna bukts innersta fanns en ö, likt den förra med en sjö, i vilken fanns ännu en ö, full av vilda människor. De flesta av dem var kvinnor med håriga kroppar, och tolkarna kallade dem Gorillas. Jagande dem kunde vi inte fånga någon av männen, ty de var duktiga klättrare och försvarade sig vildsint, dock fångade vi tre kvinnor. Bitande och klösande sina fångstmän kunde de inte förmås att följa med. Vi dödade dem och flådde dem och förde deras hudar till Kartago. Vi färdades inte längre, ty våra förråd var magra.

 


ANNOTATIONER TILL ANNÔNOS (PDF)


/2003


Palatinus graecus 398, 55r-56r
Universitäts-Bibliothek Heidelberg

Share