Det blir strax tröttsamt att alltid släpa med sig denne basist och sångerska från Wien (ljuvligt innehållsrikt skratt, påminner om Hansi). Han själv är inte heller det minsta road av saken, han bara upprepar eftersom han är tvungen till det och inte kan annat. Ibland rådgör jag med honom, kanske i en berså, hur jag skulle kunna göra mig fri från honom.
Varghosta. Bräder är som fastskruvade vid tinningarna. Jag upprepar, jag säger med dig: Vart vill du hän? Vår stad var omgiven av kullar. Vi klättrade omkring på dessa kullar i en skog som i gamla praktutgåvor. Alla träd fick vi att gunga, när vi på vägen ned svingade oss från det ena trädet till det andra. Vi behöver ett nytt kommunikationsmedel för en sluttande park. Den oerhörda värld jag har i mitt huvud. Visheten hos de små. Djurens dominans. Kvinnorna. Är såret i lungan bara en sinnebild som du påstår, en sinnebild för detta sår, vars inflammation heter F. Som sista minne av henne har jag den helt fientliga grimas hon gjorde, när jag i trappuppgången hemma hos henne inte nöjde mig med en kyss på hennes handske, utan slet upp den och kysste hennes hand. Alltid den i rummen inspärrade världshistorien. Du borde ha kysst henne på munnen. Att bli omtyckt av alla, så till den grad omtyckt (och här kommer språnget) att jag slutligen, utan att mista någons kärlek, som den enda syndaren som inte steks, finge ge utlopp åt alla mina gemenheter.
Aha.
Såhär mot slutet gör jag mig till lite grand, vilket inger mig en behaglig känsla. Också de mest vanvettiga av förställningskonstnärer kan säga: Ich Brauche Liebe. Nej. Blott herraväldet över min andedräkt. Och en citron. Alltid så avig. Jag upprepar, jag säger med dig: Bortom bräderna börjar skogen. Där. Fågel Fenix i buskaget. Kyligt, evinnerligt regn, en ojämnt flödande sång ur ditt bröst som andas.
Annoterad version
Det blir strax tröttsamt att alltid släpa med sig denne basist [1] och sångerska från Wien (ljuvligt innehållsrikt skratt, påminner om Hansi). [2] Han själv är inte heller det minsta road av saken, han bara upprepar eftersom han är tvungen till det och inte kan annat. Ibland rådgör jag med honom, kanske i en berså, hur jag skulle kunna göra mig fri från honom. [3]
Varghosta. [4] Bräder är som fastskruvade vid tinningarna. [5] Jag upprepar, jag säger med dig: Vart vill du hän? [6] Vår stad var omgiven av kullar. Vi klättrade omkring på dessa kullar [7] i en skog som i gamla praktutgåvor. [8] Alla träd fick vi att gunga, när vi på vägen ned svingade oss från det ena trädet till det andra. [9] Vi behöver ett nytt kommunikationsmedel för en sluttande park. [10] Den oerhörda värld jag har i mitt huvud. [11] Visheten hos de små. Djurens dominans. Kvinnorna. [12] Är såret i lungan bara en sinnebild som du påstår, en sinnebild för detta sår, vars inflammation heter F. [13] Som sista minne av henne har jag den helt fientliga grimas hon gjorde, när jag i trappuppgången hemma hos henne inte nöjde mig med en kyss på hennes handske, utan slet upp den och kysste hennes hand. [14] Alltid den i rummen inspärrade världshistorien. [15] Du borde ha kysst henne på munnen. Att bli omtyckt av alla, så till den grad omtyckt (och här kommer språnget) att jag slutligen, utan att mista någons kärlek, som den enda syndaren som inte steks, finge ge utlopp åt alla mina gemenheter. [16]
Aha.
Såhär mot slutet gör jag mig till lite grand, vilket inger mig en behaglig känsla. [17] Också de mest vanvettiga av förställningskonstnärer kan säga: Ich Brauche Liebe. [18] Nej. Blott herraväldet över min andedräkt. Och en citron. Alltid så avig. Jag upprepar, jag säger med dig: Bortom bräderna börjar skogen. [19] Där. Fågel Fenix i buskaget. Kyligt, evinnerligt regn, en ojämnt flödande sång ur ditt bröst som andas. [20]
Franz Kafka | Dagböcker 1909-1923, övers. Lars Fyhr, Uddevalla 1986, samt Fragment ur anteckningsböcker och lösa blad, övers. Andrea Gratz, Hans Blomqvist, Erik Ågren, Lund 1985.
1. Dagbok 1917, 30 juli.
2. 1912, 16 mars.
3. 1917, 30 juli.
4. 1914, 15 augusti (’Minne av Kalda-banan’).
5. 1916, 4 juli.
6. Fragment (förarbete till ‘Ein Bericht für eine Akademie’).
7. Dagbok 1914, 6 juni.
8. Resedagbok, Friedland-Reichenberg 1911-12.
9. Dagbok 1914, 6 juni.
10. 1913, 21 juli.
11. 1913, 21 juni.
12. 1917, 15 september.
13. 1917, 15 september.
14. 1914, 9 mars.
15. 1922, 5 mars.
16. 1917, 1 oktober (’Ur brev till F’).
17. 1911, 16 oktober.
18. Deus ex machina: Ich Brauche Liebe är titeln på Klaus Kinskis självbiografi.
19. Fragment (förarbete till ‘Ein Bericht für eine Akademie’).
20. Dagbok 1917, 30 juli.
/2004
