Andedräktens krets
Ängeln har förlagt sin famn. Rummet mellan öga och hand, en kubikfamn pneuma, kanske två eller tre, kanske formad som den dunkla polyedern vid stegens fot, kanske inte. Detta osedda rum inhägnas av händernas räckvidd. Rummet är inte stort, också de djupaste suckar förlorar syfte och mål och upplöses i oläsbar bris strax utanför dess krets.
Maskinen och dvalan
Maskiner och nya versioner av maskiner upptar detta rums tid, maskiner vilka gömmer och förvandlar våra händer.
För varje maskin anammas en maskinell prägling vilken syftar till att så effektivt som möjligt hantera maskinen, inte gällande dess syfte, utan dess specifika krav: hur startas den, förses med tillbehör, ställs in, ställs om, stängs av? Vid utövandet av dessa maskinpräglingar inträder en maskindvala utan inslag av förfrämligande: ett agerande enligt protokoll vilket är en sammansmältning av maskinens manual och begäret att leva efter manual.
Vi är i dessa tillstånd utan motsägelser och ett med vårt syfte för stunden—att äga, administrera och hantera en maskin—drömlikt förkroppsligande friheten i maskinvärlden: friheten att välja maskiner och nya versioner av maskiner, maskiner att fantisera om, köpa, förvalta, administrera och hantera.
Det är ett misstag att tro att nya präglingar skulle ersätta gamla. De gamla läggs i träda och de nya tar egen mark i anspråk. Maskindvalan upptar plats, tid och minne, och vänder medvetandet från fundamenta, som exempelvis undersökningar av kärlekens väsen och livets egentliga villkor. (Vi säger det igen för att den som skrattat, ojat sig, svurit, ska höra det maskineko som det mekaniska skrattet, det protokollstyrda ojandet och automatiska besvärjandet, lämnar efter sig: Undersökningar av kärlekens väsen och livets egentliga villkor.)
Det existerar platser inom oss för en skärpt uppmärksamhet. Dessa platser kännetecknas av en overksamhet som maskinmoralen aldrig kunnat tyda och begripa. Därför annekteras dessa platser och upparbetas med hjälp av maskiner för att ge avkastning och förete användbarhet. Men det är en användbarhet vars janusansikte är en dvala—somnium umbrae—en dröm i skugga om drömmar om en dröm i skugga.
Melankolins overksamma händer
Att lägga inte bara tingen utan händerna själva ifrån sig: att se på händerna, att inte se på dem, att fläta dem i varandra, att inte fläta dem, att vila huvudet i den ena eller båda—detta är inte en medvetandets vila utan dess vaka. En vaka över overksammma händer för att på nytt förmå att inte riktigt känna igen dem.
Förfrämligandet skärper uppmärksamheten. Då kan saker träda fram, först på ögats insida, så i andedräktens krets. Endast den som inte riktigt känner igen sina händer kan på allvar undersöka något, gjuta liv i något, och kanske finns till slut bara ett första och sista fält nödvändigt att återvända till och försöka mäta med passaren: den andedräktens krets och verkansvidd som är din egen famn.
Rev.2018 /2004
Albrecht Dürer, Melencolia I, 1514
