Hans Larsson POESIENS LOGIK Stockholm 1899
I Larssons ordvärld är Verklighet, Aktualitet, Intuition, uttryck kretsande kring ett betydelsemoln vilket i modernare texter kan benämnas närvaro—ett i princip tidlöst fattningstillstånd. Hos Larsson kan skenbart enkla utsagor bära oanade krafter,
Men enligt min tro kan fantasien, även när den uppträder i eget ärende och skenbart skapar något overkligt, ytterst vara riktad på verkligheten. Den konstnärliga fantasien är det alltid. (64-65)
Det betyder att stor fantasi vågar vända sig till det närvarande; att den vågar rikta sig till det-som-är. Det betyder att en lyckad skrivakt viljar litteraturens slut, om inte historiskt, så ögonblickligen. (Så vet också en självkännande paradisdrömmare att han viljar apokalypsen.)
Den konstnärliga fantasins kraftsamling mot aktualitet strävar mot ”monadens upplösning”, och stor poesi äger ett ”personligt skick”. Upplösning sätts som befrändad med personlighet, inte som dess motsats—knappast gängse. Här röjer sig en konflikt eller ett fall av språkförbistring. För det monadiska ger Larsson en liknelse,
Äro vi icke ännu i det stora hela glidande, drömmande, sökande monader? Vi märka det blott icke alltid, ty vi äro ej alltid nog vakna för att finna oss drömmande. I våra flesta ögonblick leva vi ett litet alnsliv att likna vid protozoens i sin vattendroppe. Vi tycka oss vakna nog i vår lilla värld, men är icke vår livlighet just vår sömn, nämligen vår glömska?
Det är detta behov av aktualitet, som poesien enligt min mening tillfredsställer. (28)
Liknelsens relevanta element är närvaron av ett membran—droppens ihopsamlande och formerande ytspänning—på vars osedda sida antas ett Yttre. Fri sikt av detta Yttre är inte räkna med, dock kan en taktilitet uppnås, organ mot membran, genom vad Larsson kallar medvetandets ”samlingsarbete”.
Att samla sig är att undanröja glömskan—den varaglömska, vilken likt ”flygsanden och dimman”, till slut också likt ”en sömn”, får allt att förbli vid det bristfälliga och onda,
Det är glömskan—i denna mening—som strävar att ödelägga livet. Allt ont glömmer sig kvar. (25)
Att samla sig är att inom sig försöka återupprätta idéers aktualitet; att röja undan bråte och ta sig till källan. Ett försök att lägga örat direkt mot det Yttres membran för att, ånyo, lyssna till de ännu outredda frågorna. Denna process är resultatet av ett val och i absolut mening livsviktig:
Må man se på enskilda ’grepp’ eller på en dikt eller ett diktverk i dess helhet, skall man däri spåra det samlingsarbete, varigenom vår ande strävar att komma till intuitiv överblick över någon del av vår tillvaro—emedan, som jag sökt antyda, den därvid i djupaste mening kämpar för livet. (146)
Den ”intuitiva överblicken” kräver denna återuppladdning av idéernas aktualitet. Geografin som Larsson använder oscillerar mellan innerlighet—ett avlyssnande utan mellanled—och avstånd: ändlösa vidder av glömska som måste korsas för att nå fram. Det är ett landskap i vilket det innerliga och det avlägsna legeras till ett, och Larssons ord gällande den giltiga poesiens tredje kännetecken blir därmed nästan begripliga,
Den poetiska bilden […] är på samma gång avlägsen och väsentlig. (109-110)
Då är det inte märkligt hur ofta Larssons samla sig tycks kunna ersättas med utom sig.
Addenda
Die Arbeit des Philosophen ist ein Zusammentragen von Erinnerungen zu einem bestimmten Zweck.
Filosofernas arbete är ett ihopsamlande av hågkomster i ett bestämt syfte.
—Ludwig Wittgenstein, PU #127
Gibt es denn überhaupt ”durchaus” Fremdes für uns? Wohl kaum, auch auf dem Sirius nicht.
Finns då över huvud taget något ”alltigenom” främmande för oss? Knappast, inte ens på Sirius.
—Ernst Jünger, Annäherungen #227
Rev.2018 /2004
