44. När du ser ett berg vid horisonten skall du inte inbilla dig att berget vill ha med dig att göra.
87. Siktar du valars vattenrökar och delfiners skumbågar skall du glädjas och hoppas att de närmar sig. De är ett bättre sällskap än liliputvärlden du måste tåla på skeppet. Och ännu mycket bättre än liliputvärlden på torra land.
88. Delfinen vänder gärna sidan till för betrakta främlingen vid relingen. Delfinen ler alltid vänligt när han genomskådar en människa. Han är inte som vi, delfinen.
401. När Goethe för första gången vistades så långt ute till havs att han i alla väderstreck såg sig omgiven av en horisont (det var den renast tänkbara horisont, en horisont i stiltje) fick han yrsel och flydde in i skeppet. Väl därnere, nedbäddad och omstoppad och sugande på brödbitar doppade i vin, lät han kungöra att han blivit inspirerad. Endast den människa som sett en så ädel linje kan ha ett verkligt begrepp om världen och sin plats i den, sade han. Dessutom hade han vunnit nya insikter i landskapsmåleri. Horisonten skulle alltså ha sagt: “Guten Abend JW. Detta är din plats i helheten. Och för övrigt bör landskap målas si och så.” Vilken lögnhals. Horisontens vansinne (ty denna slags snörräta och vattensjuka horisont måste benämnas ett vansinne—nej: alla horisonter är ett och samma vansinne) meddelade snarare: “Godnatt JW. Du är en sjukdom och gör bäst i att försvinna.” Först då horisonten inte längre var horisont, först då den picklats i vin och internerats i minnets madrasserade kamrar, kunde JW börja sjunga och ljuga och göra allt det utsiktslösa som Goethe och människor gör.
922. Om solens gröna fläck sade Aristoteles att den kom sig av att luften sammanpressas till en spegel—det förefaller helt oriktigt och fullkomligt sant. Det är ledsamt ett se den där, glimrande på solens eldkalott, därför att i samma ögonblick som du ser den är den någon annanstans, på ett ställe oåtkomligt för dig, där den inte är grön och inte en fläck och där den aldrig varit grön och aldrig ens en fläck. Du kan således inte lära känna den blott genom att enfaldigt peka på den och säga: “Där är solens gröna fläck.” Men tro heller inte att du kan fånga den med klädsam skepsis, genom att göra dig till och försäkra att fläcken blott finns i ditt huvud som är ditt ditt ditt huvud och ingen annans huvud. Då är din fåfänga lika stor som meteorologens. Det gröna som inte är grönt fanns före dig, finns oaktat dig, och kommer att finnas efter dig, och för det gröna som inte är grönt är du och dina gelikar onödiga.
1080. Molnet är på samma gång alltid uppriktigt och aldrig sig likt. Molnet föreställer i varje ögonblick, i dess konstanta föränderlighet, sig självt. Inget moln är heller det andra likt, ändå vet alla moln att på detta sätt föreställa sig själva. Människor däremot föreställer aldrig sig själva, ty de känner inte till föreställandets konst. En människa förmår inte mer än att visa upp sina egna förställningar, vilket är en helt annan sak. I korthet kan man säga att vi är mycket uslare än molnen.
3456. Också ett kulturministerium har horisonter, så uniforma, så odrömska. När jag ser typerna därborta undrar jag om de är konstens tillskyndare eller detektiver från Pinkerton. En meteor skulle liva upp.
5433. Ju vackrare en enslig ö ter sig vid oceanens rand, desto ogästvänligare kommer den att vara när du stiger i land. De har skeppsbrutna tvingats inse om och om igen under årtusenden. Det är ett tydligt tecken, ändå vill vi inte begripa det elementära i meddelandet: Att vi är otjänliga för allt som existerar.
Rev. 2018 /2006
