Schopenhauer låter, via Landquist, oron och skulderna, allihop, & likaså björnarna, i synnerhet Jägmästar B., förskingras i nonsens

Text

Schopenauer & JagmastarBInstucken mellan sidorna arton och nitton en summering i miniatyr av tre skulder, vilka i frivol panik slagits ihop till en ny skuld avsedd att täcka de gamla,

lån=3500

På motstående sida namnet på långivaren,

Jägmästar B.

Fram till denna punkt har John Landquist (vi befinner oss ännu i förordet) sjungit Schopenhauers lov med sådant patos att jag är beredd att skriva under en appell för konservativ revolution. Här har också något skett med min föregångare, den okände föreläsaren, hädanefter NN, vilken alltså förvandlat till bokmärke den skamliga summeringen—därför att skamlig har den utan tvivel varit: betänk torrfnasigheten, den vaga sältan av kallsvett, de suspekt försvinnande dimensionerna, så små att lappen med lätthet kan gömmas—något i texten har inspirerat NN att framlägga det som förut varit gömt till beskådan, för besökande bläddrare till att börja med, därefter för klåfingriga dödsboägare, till sist för vem som helst, alltså för mig, en irrande fan ett sekel försenad, som på ett antikvariat i motvind spanar efter Schopenhauer.

Landquist sjunger,

När man fördjupar sig i Schopenauer, då sjunker lifvets larm bort, man har kommit in i en klarare och betydelsefullare värld än den man lämnat, stora, lärorika och meningsfulla bilder upprulla sig för en.*

—Bankrutt! Personlig RUIN!
—Än sen?

Hur vag och fraseologisk är icke ofta den lifslyrik med hvilken en ny tids ungdom bedårat sig, ett bländverk, ett slott i Spanien visade sig lifsbejakelsens utlovade salighet, och hur liten blef lidelsen som drömdes så stor!*

—Skulden. SKULDEN!
—Och? UND!?

Hur gott att vara fri och utom! Hur lyckligt bara att du inte blef insyltad i detta jordiska Skråköping där du är en gäst!*

Jag föreställer mig att NN lade den skamliga miniatyren tillrätta och avtågade i tidlös absens, förbirullande på hans näthinnor Schopenhauers Ur- & Ödesbilder i Germanoscope. Där befinner sig NN ännu, hinsides men intill, osynlig men någonstans i närheten av denna bok—som en extatisk fantom.

(Vad mig anbelangar inträffade aldrig utträdet, endast en salig lapsus, och uppvaknandet har numera, jag menar tidigare idag och jag menar helt och hållet, inträffat: Världen är inte Vilja och Föreställning, den är ovilja och förställning. Av mina skulder finns samtliga kvar. Detsamma gäller Skråköpings kulisser därute.)

¤

Arthur Schopenhauer
Om döden och det odödliga
Stockholm 1912

*Citat ur Landquists förord

Schopenauer & JagmastarB

Rev.2018 /2007

Share